Varken Sverige eller Europa antar utmaningen inför framtiden. Det är den enda slutsats man kan dra av det politiska liv vi nu bevittnar. Det blir andra krafter som kommer att göra sig gällande.

Det låter dystert, men är tyvärr berättigat. Europa är den enda av världsdelarna som backar om man ser till befolkningsutvecklingen. Fram till 2050 beräknas Afrika fördubblas från över en till över två miljarder. Asien med Kina och Indien bygger på med ytterliga en miljard till sina redan helt dominanta fyra.

Nordamerika beräknas öka från 345 till 447 miljoner. Det är mer blygsamt men uppåt. Latinamerika och Karibien går från 590 till 751 miljoner och Oceanien från 37 till 55 miljoner invånare 2050. Detta om man ska tro på FN:s prognoser och så som de rapporteras från Statistiska centralbyrån.

Europa backar men Sverige ökar

Europa åldras och minskar från 738 till 719 miljoner. Sverige har nu 9,7 miljoner och beräknas öka med 1,5 miljoner till 2050. Utrikes födda ökar från 16 till 18% av befolkningen. Jämförelsevis hyggligt alltså, men vi åldras. Vi närmar oss tre miljoner som är över 65 år när vi kommer till 2050.

Detta är alltså framtidsperspektivet i befolkningstermer. Vilka slutsatser ska vi dra?

Öppenhet mot omvärlden

Svaret på frågan är att öppenhet mot omvärlden är framtidens väg. Vår invandringspolitik är omstridd, men rätt bedriven är vi på god väg. Det går sämre med utvecklingen från bytänkande till insikten att vi lever i en global värld. Våra invandrare har mycket att berätta om och lära oss.

Storpolitiskt handlar det om att vi med alla medel måste muta in vår exportmarknad i både Asien och Afrika. Med vår invandring får vi erfarenheter därifrån och den ska tas tillvara. Där har vi ambassadörer. En uppgift för näringslivet och det offentliga samhället i god samverkan.

Exporten handlar inte bara om maskiner och transportmedel utan alltmer om tjänster. Där är vi starka på informationstjänster. Sverige har en spännande plats i världen som överlägsen välfärdsbyggare.

Det är i dessa perspektiv framtiden och hoppet om framtiden ligger. Det som våra unga generationer behöver.

Politiken måste lyfta blicken

Det finns ingen anledning för Sverige att bara ta omvägen via EU. Vi ska också öppna egna vägar inför den utmaning som väntar oss. EU visar en förfärande handfallenhet t ex inför allt det som nu sker på Medelhavet. I Sverige fortsätter grälet mellan blocken som om det inte fanns en värld därutanför. Politiken lyfter oss inte.

Vid sidan av det globala spåret är det angeläget med vårt nationella reformarbete på ett parallellt spår. Men växlarna brakar ihop och det blir stopp. Den så spännande regionreformen har stannat av i ett slags vilsenhet. Nu har ett tiotal landsting fått regionalt utvecklingsansvar via riksdagen. Dit hör inte Blekinge där regionen egentligen är ett kommunalförbund i vissa frågor och kallar sig region ändå. Det råder dunkel.

Det duger inte i en värld där läget kräver samling, beslutsamhet och snabb anpassning till en annorlunda och global verklighet. Politiken måste lyfta blicken från sin grälsjuka till ett mer seriöst perspektiv.

Sune Jönsson
Karlshamn

Den socialdemokratiska kulturpolitiken

Partiprogrammet

Ett nytt partiprogram är på väg. Det väcker många frågor. Om man nu får välja i högen så har jag intresse av den socialdemokratiska kulturpolitiken. Min fråga är – hur ser den ut i det nya programmet? Följande bygger på pdf-upplagan.

I slutförslagets 38 sidor till nytt partiprogram dyker frågan upp redan på sidan tre under rubriken ”Den demokratiska socialismen”. Där konstateras kort att

Socialdemokratin vill avlägsna de ekonomiska, sociala och kulturella hindren för människornas frigörelse.” Det är en bra början.

Kultur och rasism

På sidan elva hittar vi följande: ”I vårt samhälle finns också rasistiska strukturer, som begränsar människors liv baserat på deras hudfärg, religion, etnicitet och kulturella tillhörighet.” Detta säger vi alltså nej till.

Detta med ”kulturell tillhörighet” dyker upp på flera ställen och här avses då individer och grupper som liksom vi har en tillhörighet i en regional, nationell eller lokal tradition.

Så här långt kan vi alltså konstatera att socialdemokratin har en global syn på kulturen som ett verktyg för människans frigörelse. Att vi kommer från olika håll och med olika traditioner i denna globala värld får inte hindra den frigörelsen. De är ett synsätt som man kan känna stolthet över. Det är ett synsätt som kräver öppenhet och generositet.

Kultur och utbildning

På sidan trettioett hittar vi följande mycket viktiga stycke:

Socialdemokratin vill skapa ett verkligt kunskapssamhälle, byggt på både bildning och utbildning, öppet och tillgängligt för alla på likvärdiga villkor. För detta krävs en politik som binder samman kravet på en god skola för alla och ett livslångt lärande med strävan att göra alla delaktiga i kulturlivet. I detta arbete har folkbildningen en central roll.”

Här skall vi komma ihåg att vi numera lever i en globaliserad värld och att vårt land har välkomnat många invandrare. De har tillfört nya perspektiv och andra sätt att skapa och förmedla utifrån sina upplevelser. Denna nya rikedom sätter sin prägel på både kulturen och utbildningen.

Men här blir det intressant också på andra sätt. Begreppsparet utbildning och kultur har ett starkt släktskap, men vad är det som skiljer dessa två?

Kulturens definition

På följande sida – sid trettiotvå i slutförslaget – finner vi följande utmärkta text:

”Ett verkligt kunskapssamhälle förutsätter en aktiv kulturpolitik. Kulturen öppnar våra sinnen för nya intryck och möjligheter. Den väcker nyfikenhet och skapar kreativa miljöer. Vi vill att kulturen ska bli mer närvarande och syresättande i alla människors vardag. Att göra alla delaktiga i det som är kulturlivets kärna – möjligheten att frigöra den egna tankens  kraft – är en central uppgift för demokratin, när en växande kommersiell styrning av media och informationsförmedling hotar att leda till likriktning och tankens begränsning.”

Man kan definiera kulturbegreppet på många sätt. Här kan man bli särskilt förtjust i ordvalet att kulturen ska vara ” syresättande i alla människors vardag”. Det är en ljus  målsättning. Kulturen är en motkraft till det som avsnittet pekar på i sin slutmening:

” när en växande kommersiell styrning av media och informationsförmedling hotar att leda till likriktning och tankens begränsning.”

Spetskultur och breddkultur

Påföljande stycke tar upp den professionella kulturens villkor:

Kulturpolitikens uppgift är inte att styra konsten. Den ska tvärtom garantera konstens och konstnärernas frihet. En viktig del av detta är att slå vakt om den konstnärliga  upphovsrätten. Samhället ska stödja kulturlivet och ge konstnärer inom alla konstarter reella möjligheter att utvecklas och att möta sin publik.

Kulturpolitiken går ut på att göra konstens olika uttrycksformer tillgängliga för alla, barn och vuxna, i hela landet. Och den syftar till att stimulera till eget kulturskapande och kulturell delaktighet.”

 

Här understryks också konstens olika uttrycksformer som en viktig tillgång för varje människa. Det är ett djupt liggande behov hos oss alla att skapa och förmedla.

Vår digitala värld

I första stycket på sidan trettiotre uppmärksammas tidsenligt den revolution som ligger i den digitala tekniken:

”Den digitala kommunikationstekniken skapar nya förutsättningar för mötet mellan konsten och publiken. Den öppnar nya vägar för konstens utövare och erbjuder publiken en nästan gränslös tillgång till film, musik, teater, litteratur, konst och arkiv från hela världen.”

En invändning kan möjligen göras. Det handlar inte bara om ”mötet mellan konsten och publiken”. Den digitala tekniken har givit oss alla en stor möjlighet i vårt eget skapande och förmedlande inom den breda, folkliga kulturens ram. Ta till exempel den omfattande bildbehandling som utvecklats på fotografiens område eller släktforskningens källsökande i arkiv och historieskrivning¨. Detta med kontakter världen över genom vår egen utvandring och invandring i andra länder.

Tillgänglighet

Programförslaget fortsätter på samma sida med:

”Utvecklingen ställer kulturpolitiken inför nya möjligheter och nya utmaningar. De nya  möjligheterna handlar om att människor i hela landet kan ta del av konst och kultur av hög nationell och internationell klass och de nya utmaningarna om att förhindra att informationstekniken leder till en kommersiell likriktning, som motverkar kulturell variation och mångfald.”

 

Även här riktas udden mot ”en kommersiell likriktning, som motverkar kulturell variation och mångfald”.  Det är en ytterst angelägen påminnelse, särskilt som de kommersiella krafterna är så våldsamma.

Den kommunala verkligheten

I nästkommande stycke beskrivs den konkreta verklighet som når oss i vår vardag. Här läggs grunden för vidareutvecklingen i kommunerna:

”Vi vill möta utmaningarna genom att binda samman den digitala teknikens gränsöverskridande distribution med kraftfulla satsningar på den levande kulturen. Institutioner för det professionella kulturlivet ska därför finnas över hela landet. Där ska också ges utrymme och resurser för en rik amatörkultur. Kulturen måste ha mötesplatser för samtal och reflexion utan ekonomiska avkastningskrav och utan den styrning, som sådana krav alltid medför. Biblioteken ska vara avgiftsfria. Musikskolor och kulturskolor ska vara tillgängliga för alla barn.”

Här talar programkommissionen kraftfullt i sann socialdemokratisk anda med sitt slutförslag. Inte minst visar förslaget sin närvaro i tiden med det avslutande stycket i denna del:

”Kulturinstitutionerna och kulturlivet måste spegla den kulturella mångfalden i dagens Sverige. I detta ska också ingå att hävda och stödja nationella minoriteters möjligheter att 20 behålla och utveckla det egna språket och kulturen.”

Ett särskilt kulturprogram

Ett partiprogram har stor bredd och omfattning. Den fortsatta texten glider nästan omärkligt över till mediefrågorna och detta är naturligtvis ett mycket näraliggande och angeläget område. Det kräver sin särskilda omgång. Men vad som skrivits om kulturen i ovan gjorda urval räcker långt till ett särskilt och tydligt kulturprogram.

Det kan finnas många synpunkter vid en kritisk granskning av slutförslaget till socialdemokratiskt partiprogram inför kongressen i Göteborg den 3- 7 april 2013. Men i den här delen bör programkommissionen har ett fullt godkännande för sin insats. Det är angeläget att lyfta fram ovan gjorda urval till särskild presentation och som ett starkt vapen för en sann socialdemokratisk kulturpolitik.

Den 20 februari 2013 publicerade den socialdemokartiska programkommissionen sitt slutförslag till nytt partiprogram. Förslaget skall behandlas vid partikongressen i Göteborg den 3 – 7 april. Därmed skall sista steget tas i processen från diskussion, remissförslag, slutförslag till beslut.

 Det har varit en lång process. Så här ser tidplanen ut:

  • December 2011: Ett första diskussionsmaterial, baserat på Kriskommissionens rapport, skickas ut till partiorganisationen.
  • Våren 2012: Blogg och seminarier runt om i landet.
  • November 2012, senast v. 45: Programkommissionen presenterar ett förslag på nytt partiprogram. Remiss i partiorganisationen
  • 14 december 2012: Sista datum att lämna synpunkter på remissen
  • Februari 2013 Programkommissionen presenterar sitt slutgiltiga förslag.
  • 3-7 april 2013 Partiprogrammet behandlas av partikongressen.

Programkommissionen har på ett hedersamt sätt arbetat med en blogg på Internet och inbjöd våren 2012 till en allmän diskussion. Där finns ett stort diskussionsmaterial att ta del av.

 Trots dessa ansträngningar var det bara tolv partidistrikt av våra tjugosex som besva-rade remissen, men därtill ha det kommit in svar från arbetarkommuner och enskilt. Remissförslaget fick kännas vid en del kritik och Stockholms arbetarkommun gick så långt att man föreslog en förskjutning av programbeslutet till nästa partikongress.

Resultatet

 I slutförslaget kan man se att kommissionen lyssnat in en del av kritiken och en del förbättringar kan konstateras. Men, tyvärr! För egen del är jag inte nöjd och kort kan jag sammanfatta min fortsatta hållning på detta sätt:

 Ø     Programförslaget är skrivet på ett traditionellt sätt som inte går i takt med den snabba globala utveckling vi nu befinner oss i.

Ø     Kommissionen har nu tagit med IT-utvecklingen som ett tema. Men det görs på ett passivt sätt. Det finns inget program för hur vi möta kapitalets och marknadens effektiva sätt att använda verktyget. Inte heller hur vi själva ska med stor kraft kunna använda verktyget i den demokratiska socialismens tjänst.

Ø     Kulturområdet får fortfarande en valhänt och konventionell behandling när breddkulturen och det gamla folkbildningsidealet mer än någonsin behöver ett starkt stöd. Här finns en brist på vision.

Ø     Språkligt lider programmet fortfarande av brist på skärpa och ”raka rör”.

 Nu har jag inte haft förhoppningen om någon större förändring. Socialdemokratin är tyvärr bättre på att jobba praktiskt än att kunna ge de kommande generationerna en pregnant bild av visionen. Den handlar om ett globalt välfärdsarbete med en levande demokrati som ledstjärna. I det ligger frihet på rättvisans villkor, jämlikheten som en självklarhet och solidariteten som en lika självklar förutsättning. Det nya är det tydligt globala perspektivet. Detta med klimathotet som högsta prioritet.

Nu då?

 Av allt att döma kommer förslaget till nytt partiprogram antas av kongressen. Möjligen handlar det om smärre förändringar och kompletteringar. Mer än sextio år i partiet har givit mig den erfarenheten. Det värsta som kan hända är om programmet blir en hyllvärmare. I vårt pragmatiska parti blir det tyvärr ofta så.

 Men vi lever i en sedan ett halvsekel särskilt förändrad värld. Det är här som programkommissionens grova underskattning av till exempel sociala media – Facebook, Twitter, bloggar och hela köret – kan få ödesdigra följder. Vi måste finnas med i den vardagliga kommunikationen via dessa media. Annars kommer vi att förlora ännu mer av vår plats hos de kommande generationerna.

Grunddokument och produkter

 Det nya partiprogrammet ser inte ut att bli särskilt bra. Men det får väl duga som ett grunddokument att utgå ifrån. Det viktiga är att visionen och de grundläggande principerna som nämns där blir förtydligade. Det kan göras i produkter som bygger på programmet. Det viktiga är att budskapet presenteras på ett tidsenligt sätt i de nutida kommunikationsformerna. Det handlar om snärtighet och pregnans. Det handlar om slagkraftig grafik och annan presentation. Det handlar om att ge varje del av programmet en tydlig plats i den svenska vardagen. Om inte så är det annat som tar över.

 I de följande blogginläggen ska vi titta på enskildheter i slutförslaget.

KulturMan kan se kulturen som lite lull-lull i utkanten på nödvändigheterna i vårt samhälle. Lite konserter, teater och dikter och sånt som trevligt tidsfördriv. Kanske något mest för snobbar och folk som gör sig lite märkvärdiga.

 Man kan också se kulturen som vår yttersta nödvändighet om det ska vara någon mening med det hela. En nödvändighet för var och en och inte bara eliten. Lite mer rabulistiskt kan man hävda att kulturen är vår förnämsta möjlighet att rusta var och en mot kapitalismens exploatering av människan. Den som syftar till att göra oss till konsumerande, lönsamma objekt utan eget liv.

 Var står vi? Bara att den frågan ställs betyder att vi har inte någon självklar samsyn i detta.

Kulturen är meningen med välfärden

 Det är en pampig rubrik, men jag är beredd att stå för den ”ända in i kaklet”. Jag grundar min uppfattning på tre punkter:

 Ø     Kulturen är det som skiljer oss från djuren. De första stegen togs med de äldsta hällristningarna som gjordes i ett behov att skapa och förmedla. Varje människa har detta behov. Varje människa ska kräva sin rätt och utrymme för detta.

 Ø     Människan har genom alla tider exploaterats och förslavats av mäktiga intressen. Kulturen är en del av frigörelsen från detta. Trots allt förtryck har kulturen levt som en yttersta nödvändighet. Före de sista stegen mot gaskamrarna i Auschwitz-Birkenau skrevs dikter. Man har funnit bilder på väggarna.

 Ø     I vår tid har kulturen blivit ett lönsamt objekt som hårt exploateras av stora ekonomiska intressen. Det är inte människans frigörelse som står i centrum. Det är lönsamheten. Sinnebilden är jättekonserterna med eliten på scen framför den flertusenhövdade publiken. Ställ detta mot folkbildningstanken!

 Välfärden är inte bara prylar

 Vi har gått från att få hyggliga bostäder även till de mindre bemedlade till en bostadsmarknad som kopplats till ett inredningsraseri utan gränser. Vi har gått från torftiga kosthåll till en livsmedelsmarknad som blir direkt stötande i relation till att miljoner barn svälter ihjäl varje år i världen. Vi har gått från i bästa fall hästkärran till en bilism som är ett direkt klimathot. Vi har gått från byahornet till kommunikation som med radio, TV och datorskärmarnas alla varianter är ofattbar.

 Detta är en del av dagens välfärd och den är fylld av prylar. Ändå lever ångesten och tomheten kvar – kanske mer än någonsin. Den tar sig många tragiska uttryck. Har vi blivit lyckligare? Motkrafterna ligger i kulturen. Där handlar det inte om prylar utan om vår djupa längtan att skapa och förmedla. Därmed också att ta del av de inre värden som uttrycks i de olika konstarterna.

 Det finns en kulturelit, men den har vuxit fram ur de folkliga sammanhangen där berättelserna, musik, dansen, teckningarna och måleriet har sina djupaste rötter. På prylvälfärdens bakgård överlever studieförbunden så gott det går. I ett tynande föreningsliv lever mycket kvar av den gamla folkbildningstanken. Här handlar det om breddkulturen. Det handlar i mycket om en amatörism som är den mylla ur vilken eliten vuxit fram.

Ge breddkulturen sin plats

 Den gamla folkbildningstanken behöver förändras till en mer tidsenlig modell. Men fokus skall vara på den enskilda människans frigörelse. Det helt avgörande är att det finns plats och stimulans för den enskilda människans skapande och förmedlande. Det skall också finnas en plattform för ett brett utbud där kulturens olika uttrycksformer kan växa i spännande utbyte mellan människor.

Det handlar inte bara om de ”klassiska” kulturgrenarna med författande, konst, musik, teater och dans. När en valkig arbetarenäve så där lite i skymundan täljer till en liten gubbe så handlar det också om att skapa och förmedla. Likaså när den där lilla fina spetsen knypplas i all blygsamhet. Oftast blir det protester om någon vill kalla detta så fint som kultur. Men likafullt är detta människans längtan till uttryck.

 Vem har råd att gå på en konsert för 450 kronor? Tanken är löjlig för till exempel ensamstående föräldrar och alla andra med lägre inkomst. Utslagningen på denna marknad är obarmhärtig. Ett av kulturpolitikens starkaste budskap ska vara att det ska finnas en tillgänglighet för alla och till kulturen i alla dess olika former.

 Det handlar alltså om att den tredje kultursektorn i vår tid. En sektor vid sidan av elitkulturens speciella värld, en sektor vid sidan av den hårt exploaterade populärkulturen. Det handlar om en sektor som är tillgänglig för alla och med möjlighet till kulturens alla uttrycksformer.

Hur når vi dit?

 Frågan är ställd. Utgångsläget är att vi har våra bibliotek, våra museer, våra studieförbund med studiecirklar och föreläsningar, våra föreningar med alla sina olika aktiviteter. Det byggs också nya kulturhus. Hur ser det ut? Vad ger det för möjligheter? Vad är det som saknas? Hur värnas och stimuleras tillgängligheten och breddkulturen.

Om vi är överens

 Om vi är överens om en kultursyn som syftar till varje människas frigörelse, en breddkultur som inbjuder alla – då kan vi bygga vidare på en välfärd med innehåll. Utan har välfärden ingen mening.

 Jag är inte helt övertygad om att det finns en sådan samsyn. Den är nödvändig om vi skall kunna formulera ett budskap att bygga vidare på för att ge välfärden ett innehåll.

Det slarvas med kulturbegreppet

 Det finns ett slags slö artighet inför kulturen från beslutsfattarnas sida. Det är sällsynt med analyser och framför allt är det sällsynt med en på djupet medveten kultursyn. Det pågår också en strid mellan elitkulturen och breddkulturen. Kulturinstitutionerna har en stark ställning som förebilder med stor professionell kunskap.

 Breddkulturen har svårare att hävda sig. Den konkurrerar med det kommersiella utbudet med sin stilbildning. Att till exempel hävda den svenska visans fantastiska innehåll är en utmaning i nutidens flöde av  s k ”sing and songwriters” där allt annat än engelska är otänkbart. Stilbildningen i ungdomsgenerationen har varit förödande framgångsrik. Musik har blivit liktydigt med pop och rock. I det klimatet är det svårt att hävda andra nyanser.

 För att bättre försvara kulturens olika former och nyanser mot kommersialiseringens förenklingar krävs det en mycket medveten kulturpolitik i samhällsbygget. Det gäller framför allt på breddkulturens område.

 Både elit- och breddkulturen måste finnas. Eliten för att nå de höjder blir starka upplevelser och kanske också förebilder för oss. Bredden för att vi var och en skall få den frihet till olika uttryck som vi har rätt till som människor. Det är ur den myllan eliten växer.

 Här har vi de två huvudposterna i den gemensamma sektorns kulturbudget. Diskussionen handlar om rätt balans och en medvetenhet om kommersialiseringens negativa sidor.

Budskapet

 Budskapet ligger i svaret på följande frågor:

 Ø     Hur utvecklar vi samverkan i föreningslivet så att kulturen i sina olika former får en starkare ställning med stor tillgänglighet?

 Ø     Hur skapas breda broar från utbildningssektorns olika skolformer till det som i övrigt görs på kulturens område?

 Ø     Hur balanseras statens och kommunernas budget mellan breddkulturens och elitkulturens behov?

 Ø     Hur skapar vi på ett tillgängligt sätt ett aktivt utbyte mellan elit- och breddkultur?

 Ø     Hur försvarar vi tillgängligheten till en kultur för alla?

 Svaret

 Det avgörande är att svaret bygger på en gemensam kultursyn. Det handlar om en väl utvecklad elitkultur. Det handlar om en breddkultur som är tillgänglig för alla. Ytterst handlar det om välfärdens innehåll – om det skall vara någon mening med det hela.

Den nu så heta frågan om vinster i välfärden är inte ekonomisk – den är vårdpsykologisk. Begreppet ”vinst” och ett ”vinsttänkande” i vårdsammanhang är något djupt främmande på området.

Tanken på vinst innebär alltid en ekonomisk sidoblick och en prioritering i stort och smått. I vissa fall kan ett sådant förhållningssätt ta sig kusliga uttryck och alldeles särskilt när det handlar om människors välfärd. När behov av vård föreligger är människan utlämnad och beroende i ett underläge. Ska då den som ger vården kasta ekonomiska sidoblickar på situationen?

Ja, men inte på det sätt som ett vinsttänkande utvecklar. Självklart har ekonomin alltid varit närvarande i vårdsammanhang. Varje vårdinstitution arbetar på grundval av en budget. Det handlar om planerad hushållning. Det skall gå ihop och det är inte frågan om något ansvarslöst slösande.

Vinst eller hushållning?

Om det inte går ihop inom budgetramen utkrävs ansvar. Överskridandet får motiveras utförligt och steget till en utökad budget är i dagens samhällsekonomi förknippat med en hård prövning. Dessa förhållanden både förtigs och förlöjligas av glada marknadsliberaler som tror sig se en stor vinstmöjlighet på det omfattande vård- och omsorgsområdet i vår gemensamma sektor.

Vinsten har – till skillnad från hushållning – en helt annan och för vården mycket främmande karaktär. Det ska inte bara gå ihop, det ska också bli något över. Gärna så mycket som möjligt. Vinsttänkandet är en motor som är påslagen hela tiden och satt i centrum. Inte vården och dess djupare innehåll.

Vinsttänkandet snedvrider hela vårdsituationen. Det som är självklart fokus i all seriös vård – människans bästa möjliga inom en given ram – ersätts av svajande. Det handlar om ett slags kanske acceptabelt minimum i vårdkvaliteten med tanke på största möjliga vinst.

Till vad? Gråtmilda synpunkter har framförts om behovet av investeringar i vården för dess vidare utveckling. Det vill säga det som kallas investeringsbudget i vanlig hushållning. I sann liberal anda har också det fria tänkandet, uppfinningsrikedomen och fantasin i en fri marknad framhållits. Detta skulle vara utvecklande för vården. Pyttsan! Bakom denna mask avslöjar sig som alltid den innersta kärnan i liberalt vinsttänkande. Så mycket som möjligt och gärna till mig. Transaktionerna av stora vinster till utlandet bekräftar bilden.

Vanlig hushållning med investeringsbudget och långsiktig plan ska naturligtvis vara välfärdens grund. Den skall innefatta seriös forskning som handlar om vårdens utveckling. Där finns också ekonomin närvarande på ett naturligt och kontrollerat sätt.

Självklart

Självklart skall vi göra rent hus med vinsttänkande i välfärden. Något sådant hör inte hemma där. Välfärden skall utvecklas på seriös forskning, väl utformad och långsiktig ekonomisk planering, noggrann och löpande uppföljning under insyn och medverkan från dem det gäller – människorna själva. Detta både direkt och genom det välfärdspolitiska systemet.

Diffus feghet

Men här finns ett slags diffus feghet. Med den borgerliga politikens stöd har vinsttänkandet börjat knapra på vår välfärd. Det är ett ekonomiskt bekymmer, men i ännu högre grad ett vårdpsykologiskt problem. Vinsttänkande i välfärdssammanhang är som ett gift.

Här skriar naturligtvis marknadsliberalerna i högan sky. Det är med besvikelse vi kan se hur motkrafterna viker sig för eleganta marknadsargument utan att tänka på vad det innebär i djupare mening. Många känner instinktivt att det är något lurt, men förmår inte formulera sin diffusa känsla.

Kongressen

Frågan om vinster i välfärden förutspås bli en av de heta punkterna på socialdemokraternas partikongress den 3 – 7 april 2013 i Göteborg. Låt oss hoppas att paritet förmår att sätta ner foten och med ett rungande nej avfärda utvecklingen av ett vinsttänkande inom vården. Det är inte en ekonomisk fråga. Det handlar om vårdens innersta själ. Det handlar också om ett ömtåligt område där öppenhet, insyn och medverkan under demokratiska former är en självklar plattform.

Det riktigt tunga skälet är att vår välfärd skall gälla alla. Det handlar inte om en marknad där vinstjagande marknadsliberaler ska kunna ”plocka russinen ur kakan” – det vill säga lönsamma målgrupper – och utan ansvar för ”resten”.

Är det för sent?

Inte alls! Allt fler suckar över att ”dom” redan har etablerat sig. Svaret är att en seriös välfärd för alla inte ger utrymme för några slag lönsamheter. Det handlar helt enkelt om att göra sådana ambitioner olönsamma. Inte en skattekrona till vinster i välfärden ska vara parollen.

conceptUttrycket ”Vi lever i en globaliserad värld” har blivit ett mantra. Men vid närmare påseende är detta en sanning med stora modifikationer. Till att börja med kan vi konstatera att ekonomi, näringsliv och marknader är tydliga exempel på globala förhållanden. Vi kan också konstatera att FN med olika organ har en global roll, men begränsat till vissa intresseområden. Här finns också andra begränsningar. Det finns vetorätt och ett agerande förutsätter att man är överens.

Däremot finns det två förhållanden som är gränslöst globala. Klimathotet och globaliseringen som en effekt av ekonomi, näringsliv och marknader kräver arbetsinsatser, resor och boende över gränserna. Det finns ett tredje och tragiskt exempel på sann globalisering. Av krig och förtryck uppkommer flyktingströmmar och invandringen påminner oss om att det finns något där ute som vi inte har kontroll över.

Politiken är nationell

Politiskt ser vi ett mer regionalt mönster som fungerar delvis. Exempel kan vara EU och NATO, men i huvudsak är politiken nationell. Länder försöker hävda sin suverä-nitet genom lagstiftning. Samtidigt kan vi se hur till exempel exportens och importens betydelse hanterar vår suveränitet.

I grova drag är det alltså så att klimathotet och näringslivet är globalt, politiken är nationell. Hur går det ihop?  Hur hanterar vi de två stora utmaningarna politiskt – klimathotet och globaliseringen. Sanningen är att det gör vi inte.

De politiska partierna har i sina program i bästa fall några artiga fraser om internationella förhållanden. Men tyngdpunkten ligger på arbete, bostäder, utbildning, vård och omsorg – i vårt land. Där blir de politiska programmen inträngande och konkreta. Där finns fokuseringen. Är detta hållbart?

Det går inte ihop

Naturligtvis inte! Men klimathotet måste bli tydligare innan den praktiska politiken löses ut. Det är när havsnivån höjs med två meter som nuvarande punktinsatser ersätts med långsiktig planering. Det är först då som havsnära bebyggelse regleras på ett – som det visar sig – nödvändigt sätt. Bara som ett av många exempel.

Två världsbilder

Den ena världsbilden är vi alla bekanta med. Vi konfronteras varje dag med förhållanden världen över. Vi suckar över hur eländigt det kan vara – på andra håll. Vi upprörs över krig och förtryck.

Vi oroas också av den ökande invandringen som skapar allt större konfrontation i samhället. Sverigedemokraterna är nu tredje största parti. Jobb försvinner plötsligt till andra delar av jordklotet när världsekonomins osynliga hand ingriper och stuvar om i ett mer – för vissa – lönsamt mönster.

Det är framför allt ungdomar som skall etablera sig och skaffa sig en försörjning som konfronteras med denna världsbild. Men vi är alla ömt medvetna om att så ser det ut här i världen. Man skulle kunna kalla denna världsbild den allmänt medborgeliga världsbilden.

Den andra bilden

I den andra bilden finns ovan beskrivna förhållanden som en välkänd bakgrund. Men i förgrunden handlar det om hur vi skall hantera frågorna om arbete, bostäder, utbildning, vård och omsorg.

Detta är politikens, eller i varje fall politikernas världsbild och här uppstår ett dilemma. Politiken som vi känner den i vår svenska tradition är en fråga om folkligt förankrade rörelser som i ett brett demokratiskt mönster söker påverka utvecklingen. Våra partier bygger på distrikt och föreningar som skall öppna vägen för var och en av oss till delaktighet och påverkan.

Men politiken har numera en gemensam erfarenhet oavsett parti. Det kommer inte mycket folk till våra möten. Det är svårt att värva nya medlemma och alldeles särskilt svårt när det gäller ungdomar.

I gapet mellan bilderna

I gapet mellan den medborgeliga världsbilden och den politiska förlorar vi mark. Det känns inte som att politikens grå vardag har att göra med det som verkligen oroar oss. Det finns ingen tilltro och förhoppning om att politiken skall kunna påverka. Framför allt känns det inte som att jag som individ skulle ha någon som helst betydelse i sammanhanget.

Skulle jag på ett politiskt möte ta upp min oro för klimathotet, den globala marknadens påverkan på jobbet eller det faktum att vi bättre måste hantera invandringen – då uppstår hopplös och uppgiven tystnad. Det blir mer liv om det handlar om avgifterna i simhallen.

Både och.

Om vi oavsett parti och i demokratins namn vill engagera medborgarna och särskilt ungdomarna måste vi klara både och. Vi måste ge en klar bild av hur vi ser på de stora internationella sammanhangen i vår globala värld. Vi måste vara tydliga om hur vi betraktar det som för kommande generationer kan bli ett stort problem – klimathotet. Framför allt måste vi vara tydliga om varför demokratin är den grundläggande ordning som vi värnar om och att demokratin ger individen dess lika värde.

Det förekommer att en del politiker berömmer sig för att vara pragmatiska, konkreta och praktiskt utövande. Inget snack – verkstad. Ett steg i taget. Ofta ger detta också utdelning. I varje fall om man kan offra några artiga fraser till det mer övergripande – men inte mer än så.

Det finns anledning av hålla med denna del av politikerkåren. Det är viktigt att ord blir handling. Men man måste veta åt vilket håll det hela skall bära på längre sikt. Då är ingenting så praktiskt som en god teori. Eller ska vi säga vision? Utan den är vi ingenting. Utan visionen har vi inget liv och växande. Detta gäller alldeles särskilt den ungdom vi saknar så i våra politiska sammanhang.

Slutsats

Vi lever i en globaliserad värld, ja. För näringslivet med sina marknader är det en självklarhet sedan många år. Det privata ägandet vet inga gränser. Men politiken som också har ansvar för det gemensamma ägandet fokuserar envist på den nationella bilden och låter de större sammanhangen vara en andrahandsfråga.

Politiken måste höja blicken och i sina olika varianter ha ett förhållningssätt och en tydlig attityd till klimathot och globaliseringens olika konsekvenser – inte minst flykting- och invandrarfrågor. Där måste vapnet vridas ur Sverigedemokraternas händer.

I praktisk politik är det komplicerat att hantera den globala problematiken. Men det ursäktar inte en flykt genom att stoppa huvudet i de nationella frågornas sand – hur viktiga de än är. Detta är avgörande för politikens trovärdighet och för ett större engagemang från alla – i demokratins namn.

Politiken bör dessutom spänna ögonen i det privata näringslivet och kräva ett större samhällsansvar. Perspektivet är att femton procent av jordens befolkning förbrukar sextio procent av jordens resurser.

Programkommissionens slutförslag till nytt partiprogram dröjer. Det är lätt att förstå. Tiden har varit kort. Detta även om kommissionen på ett berömvärt sätt bjöd in oss alla redan i maj 2012.

Men gensvaret imponerar inte. Det är bara tolv av de 26 partidistrikten som har svarat på remissen om ett nytt partiprogram. Svaren skulle vara inne senast den 14 december 2012. Jag har svarat personligen, men i övrigt syns inte Blekinge.

Slutförslaget ska läggas denna månad så än är det inte för sent. Om det hade varit fråga om justeringar i detaljer så hade vi nog haft slutförslaget i vår hand. Men av de tolv partidistrikten som svarat vill merparten ha en större genomarbetning. Det gäller språket och formen som också jag reagerat på.

Exempel:

Jämtland skriver: ”Flera grupper vid vårt förtroenderåd efterlyste också partiprogrammet i en ”lätt-läst” version och definitioner av nyckelbegrepp.”

Skåningarna skriver: ”Kommissionen måste göra en språklig genomarbetning. Som det är nu får läsaren känslan av att det döljer sig olika skribenter bakom olika stycken.”

Stockholms arbetarkommun föreslår: ”Att kongressen 2013 inte antar ett nytt partiprogram utan att förslaget får utgöra grunden för en bred, demokratisk framtidsdiskussion med sikte på beslut förslagsvis nästkommande kongress.”

Sörmlands partidistrikt skriver: ”Efter att ha läst igenom hela texten är känslan också att man skriver onödigt långt, samt att vissa saker återkommer på flera ställen. Texten skulle må bra av att skrivas igenom så att det blir tydligare och enklare, med ett modernt språk och anslag.” (Här instämmer Uppsala.)

Västmanland skriver: ”Texten skulle må bra av att skrivas igenom så att det blir tydligare och enklare, med ett modernt språk och anslag.”

Örebro instämmer i kören med: ”Tyvärr håller inte programförslaget språkligt och stilistiskt. Generellt är språk-bruket omodernt och långt ifrån det framtidsarbete som partiet är mitt uppe i. Dessutom anser distriktsstyrelsen att de olika avsnitten inte heller hänger ihop språkmässigt. Högtravande språk blandas med vardags utryck. Vi önskar ett enhetligt språk som bygger moderna ordval, vilket underlättar läsning och blir mer spänstigt.”

Slutligen Östergötland som skriver: ”Formuleringar känns väldigt ”akademiska” och avskalade från känslor och färger. Utan allt för svår genomskrivning skulle texten kunna formuleras som att det är vi som vill och att vi har idéerna. Partiet är en organisation som bygger på oss medlemmar. Med tankar och känslor.”

Slutsats

Programkommissionen har alltså fått ett entydigt besked om ett annat språk- och formangrepp. Men kommissionen förtjänar beröm på flera punkter. Bland annat för sitt öppna sätt att arbeta. Inför det står de som inte svarat lite vapenlösa. Nu får vi se hur det går.

Andra synpunkter

Det finns många andra synpunkter och goda idéer. Här hänvisas till remissvaren som finns på programkommissionens blogg – http://programkommissionen.wordpress.com.

Här ska jag bara ta upp två ämnen:

Stockholms Arbetarkommun föreslår att vi skall skjuta upp beslutet om nytt partiprogram till nästa kongress. I princip har jag instämt i detta, men vi måste då hantera hur vi skall möta valet utan färdig programskrivning. Det är en nöt att knäcka.

Östergötlands partidistrikt skriver också:

”Den informationstekniska revolutionen som vi genomgått under de senaste 20 åren går i stort sett obemärkt förbi i remissmaterialet. Många människors sätt att kommunicera förändras ständigt. Det beskrivs under kulturavsnittet, men har mer dramatiskt påverkat människors vardag. Därför behöver de nya kommunikationsformerna finnas med mer genomgripande. Genom att studera på distans mot ett universitet på andra sidan jorden kommer kunskaperna att blir mer nåbara. En student kan sitta hemma och studera Nationalekonomi på ett universitet i Australien, litteraturvetenskap i England och kulturhistoria i Egypten.

Den nya tekniken gör det möjligt att sitta i Sverige i sitt hem och arbeta som kundsupport med anställning i exempelvis Canada. Eller en anställd vid ett amerikanskt forskningslaboratorium kan sitta hemma i Sverige och bedriva världshandel med celler. En mjukvarusupport kan ha sin anställning i Irland men sitta i Kisa och arbeta. Vilka krav ställs på en sådan arbetsmarknad? Vilka rättigheter och möjligheter finns då?”

Detta är enligt min mening ett mycket viktigt påpekande. De så kallade sociala medierna har på flera sätt visat sin revolutionära kraft. Det är en kraft som kan slå åt vilket håll som helst och det måste vi hantera. Det är också en kraft som kan vara ett mycket bra verktyg i vårt eget arbete. Där måste vi som ett framåtsyftande parti vara väl genomtänkta och i framkant. Det ska naturligtvis framgå i vårt kommande program.